Har inte skrivit på länge. Känns som jag har varit känslodöd. Vilken jag verkligen inte har. Tvärtom. Jag har varit känslolevande. Och i detta fall har det inte vart positivt.

Ni vet Honom. Han är borta. Eller han är inte borta. Men jag tycker inte om honom längre. Han är precis vad han säger att jag är.  Det är synd. För jag tyckte om honom. Det gjorde jag. Visserligen mer som kompis. Det värsta är att ni vet Hon. Hon stödjer mig inte. Hon tycker att det är bra att hon får honom för sig själv. Vet ni var det värsta är? Att jag inte kan sluta tänka på det..

Mina känslor just nu när det gäller det mesta är att jag inte orkar. Jag orkar verkligen inte med människorna i min omgivning. Förutom min familj. Jag saknar Anna. Hon förstår mig. Jag har fått brev från henne. Det finaste brevet jag fått. Jag grät när jag läste det. Jag går och funderar på vad jag ska skriva i det svarande brevet.

Tillbaka till honom. Han förtjänar inte mina tankar. Över huvud taget. Men ändå tänker jag på honom. Jag skäms. Ibland gör det så ont. Han har missuppfattat mig nått så otroligt. Och jag kan inte sätta ord på hur jag är och hur jag fungerar. Men om han inte förstår mig så är det lönlöst..

Jag kan erkänna att ibland vill jag dö. Men så får jag inte tänka. Jag får inte. Måste tänka positivt. Måste le och vara glad. Måste kämpa. 

Det är så mycket jag måste. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är inte mig själv.   Jag vill ha honom här. Då skulle allt vara bra. Allt skulle vara perfekt. Allt. Du. Fan vad jag är lycklig med dig. ...

Jag tror att jag har förlorat mig själv. Jag tror att för tillfället har jag tappat mig själv. Jag hittar mig ingenstans. Orken och livslyckan, är borta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det här är inte jag.   Funderar på att flytta hem. Vet i...

Jag brukar gå ner i köket. När dem lagar mat. Och bara prata. Diskutera. Och skratta. Jag tycker om att bara sitta där. TIllsammans med min familj. Min flock.   Jag vill skrika ut min stolthet.  ...

Att aldrig någon förstår. Att jag aldrig lär mig. Att jag aldrig håller käften.   Kan jag göra något bra. Kan jag räcka till som jag är. Må bra, utan att jag behöver hitta fel på mig själv. Jag behöver inte ens leta fel längre. Dom bara finns där. He...

Jag känner mig inte hemma här. Jag är så vilsen. Jag vet att jag bara är ett barn. Men jag är ett barn som är på väg att bli vuxen. Det känns ändå som jag borde känna mig mer hemma än såhär....