Ibland förstår jag inte vad i helvete jag håller på med. Det är som om jag blir "cought up in the moment". Och om jag blir det så tappar jag lixom mig själv. Och det är bland det värsta jag vet. När jag lixom känner att jag börjar säga saker jag verkligen inte menar.

Jag förstår mig inte på mig själv.. 

Vikt. Vad fan är grejen? Komplex. Vad fan är grejen? Seriöst. Alla har komplex. Men är inte ensam om man tycker att man är tjock, väger för mycket, har förstor näsa. Whatever.  Jag förstår hur man känner sig.

Exempel:

Det är måndag och X1 ska gå till skolan. Hon tittar sig i spegeln innan hon går. Hon fullständigt hatar sin stora näsa. Som faktiskt är rätt stor. När X1 kommer till skolan så träffar hon X2 som har en liten och fin näsa. En sådan näsa som X1 skulle kunna göra vad som helst för att få. Det första X2 säger är "Assåååå, seriöst. Kolla min sjuuuukt stora näsa. Lixom, vad är grejen. Jag kan inte gå runt såhär. Men titta då. Här, ser du knölen här? När jag fyller arton ska jag fan plastikoperera mig". Då kan man fråga sig. Hur känner sig X1 nu. Som i själva verket har en stor näsa. Jo, hon känner sig såklart jätteledsen och vill springa in på toaletten och gråta.

Tänk er för innan ni säger saker.  

Jag hatar att säga det. Men jag är trött på livet. Jag är trött på allt. Jag orkar inte göra nått. Eller jag vill inte göra nått. Allting känns meningslöst. Just nu förstår ingen mig. Jag blir typ mobbad av hon som tycker att vi är bästa vänner. Eller inte mobbad. Men hon klarar inte av när jag lyckas bättre än henne. Då kommer hon med så jävla nedlåtande kommentarer. Det är inte kul. Helt seriöst så ibland så förstår jag inte att jag är kompis med henne. För hon behandlar mig som skit.

Jag ska nog gå till kuratorn.