Har inte skrivit på länge. Känns som jag har varit känslodöd. Vilken jag verkligen inte har. Tvärtom. Jag har varit känslolevande. Och i detta fall har det inte vart positivt.

Ni vet Honom. Han är borta. Eller han är inte borta. Men jag tycker inte om honom längre. Han är precis vad han säger att jag är.  Det är synd. För jag tyckte om honom. Det gjorde jag. Visserligen mer som kompis. Det värsta är att ni vet Hon. Hon stödjer mig inte. Hon tycker att det är bra att hon får honom för sig själv. Vet ni var det värsta är? Att jag inte kan sluta tänka på det..

Mina känslor just nu när det gäller det mesta är att jag inte orkar. Jag orkar verkligen inte med människorna i min omgivning. Förutom min familj. Jag saknar Anna. Hon förstår mig. Jag har fått brev från henne. Det finaste brevet jag fått. Jag grät när jag läste det. Jag går och funderar på vad jag ska skriva i det svarande brevet.

Tillbaka till honom. Han förtjänar inte mina tankar. Över huvud taget. Men ändå tänker jag på honom. Jag skäms. Ibland gör det så ont. Han har missuppfattat mig nått så otroligt. Och jag kan inte sätta ord på hur jag är och hur jag fungerar. Men om han inte förstår mig så är det lönlöst..

Jag kan erkänna att ibland vill jag dö. Men så får jag inte tänka. Jag får inte. Måste tänka positivt. Måste le och vara glad. Måste kämpa. 

Det är så mycket jag måste. 

Det är jobbigt när man hittar sin drömkille. På helt fel ställen. Jag har hittat en. En bloggare. Jag känner ju inte honom. Men jag tycker att han verkar perfekt. Vi verkar ha precis likadana verderingar. Precis likadana tankar. Precis likadan allt. Nästan som om vi var själsfränder. Han är dock ett antal år äldre än mig. Men, men. Vi kommer ju ändå aldrig träffas eller ens växla några ord. Men om nån någon gång frågar hur min drömkille är. Då ska jag hänvisa dem till hans blogg. Allt detta låter säkert hur sjukt som helst. Men anledningen med denna blogg var ju att jag skulle skriva hur jag känner. And people, det är så här jag känner.

Jag saknar Anna så himla mycket. Det gör så himla ont.

Skolan gör mig deprimerad. Jag vet inte varför. Men det gör den. Jag tror att jag triggar upp mig själv över att det är så tråkigt. I och med detta kanske jag överdriver en skala. Men det är klassen. Jag känner mig inte trygg. Jag är hela tiden rädd för att jag ska göra bort mig. Men jag har ju ändå gått i denna klass i snart ett år. Något är fel. Men det är inte långt kvar. Det gäller bara att kämpa sig igenom det sista. Sen bär det av till ett nytt liv. Ett nytt liv. Nya chanser...... Och förhoppningsvis, en pojkvän.

Uppdatering: 

Han har nog lämnat mig för gott.

Nu har Han inte hört av sig på ett tag igen. Men denna gång vet jag inte om det blir någon mer gång. På ett sätt vill jag inte det heller. För nu när Hon är tillbaka så jämför Han oss. Och vill Han ha någon som ljuger, så behöver Han aldrig tala med mig igen.

Jag längtar så himla mycket till sommaren. Det känns som om det kommer bli den bästa jag någonsin haft. Men jag ska inte ha för höga förväntningar heller.

År 2008 vill jag möta min livs kärlek. Det är nästan min högsta önskan i år. Jag vill kunna ha någon jag kan snacka om vad som helst med. Men som jag också kan mysa med. Mysa mycket. Jag vill bara kunna ligga bredvid någon och blunda, känna hans lukt. Och somna medans han stryker mig genom håret. Jag vill kunna vakna upp bredvid någon, ligga och titta på honom tills han vaknar. Och bara känna lycka.  

Jag är rädd för att Han ska sluta prata med mig, för att jag är för osocial. Och det vill jag inte. Jag tycker om att prata med honom, men Hon tycker inte om att jag pratar med honom. Men jag förstår henne, om hon nu gillar honom. Hon har ju en lika liten aning om vad vi pratar om som jag har om vad dom pratar om. Fast Han säger ändå rätt mycket till mig. 

Har skapat en tredje blogg nu. Och jag är hyffsat aktiv med alla. Men det är olika slags bloggar. En blogg skriver jag min känslor i en slags poesi. En blogg har jag som en enkel dagbok. Men denna blogg tänkte jag skriva ner hur jag känner helt och rent. Tanken är att jag inte ska hålla tillbaka de små detaljerna som jag förut varit för rädd för att skriva det.

Just nu får det bara räcka med några sammanfattande ord. Idag har jag känt mig förvirrad, glad, ledsen, besviken och nästan lite kär. Fast det är jag inte. Men ni vet, man kan känna lite fjärilar i magen ibland. Men jag är dock inte kär. Och det är ingen förnekelse, för jag känner inte honom.