Har inte skrivit på länge. Känns som jag har varit känslodöd. Vilken jag verkligen inte har. Tvärtom. Jag har varit känslolevande. Och i detta fall har det inte vart positivt.

Ni vet Honom. Han är borta. Eller han är inte borta. Men jag tycker inte om honom längre. Han är precis vad han säger att jag är.  Det är synd. För jag tyckte om honom. Det gjorde jag. Visserligen mer som kompis. Det värsta är att ni vet Hon. Hon stödjer mig inte. Hon tycker att det är bra att hon får honom för sig själv. Vet ni var det värsta är? Att jag inte kan sluta tänka på det..

Mina känslor just nu när det gäller det mesta är att jag inte orkar. Jag orkar verkligen inte med människorna i min omgivning. Förutom min familj. Jag saknar Anna. Hon förstår mig. Jag har fått brev från henne. Det finaste brevet jag fått. Jag grät när jag läste det. Jag går och funderar på vad jag ska skriva i det svarande brevet.

Tillbaka till honom. Han förtjänar inte mina tankar. Över huvud taget. Men ändå tänker jag på honom. Jag skäms. Ibland gör det så ont. Han har missuppfattat mig nått så otroligt. Och jag kan inte sätta ord på hur jag är och hur jag fungerar. Men om han inte förstår mig så är det lönlöst..

Jag kan erkänna att ibland vill jag dö. Men så får jag inte tänka. Jag får inte. Måste tänka positivt. Måste le och vara glad. Måste kämpa. 

Det är så mycket jag måste.