Jag brukar gå ner i köket.

När dem lagar mat.

Och bara prata.

Diskutera.

Och skratta.

Jag tycker om att bara sitta där.

TIllsammans med min familj.

Min flock.

Jag vill skrika ut min stolthet. 

Att aldrig någon förstår.

Att jag aldrig lär mig.

Att jag aldrig håller käften.

Kan jag göra något bra.

Kan jag räcka till som jag är.

Må bra,

utan att jag behöver hitta fel på mig själv.

Jag behöver inte ens leta fel längre.

Dom bara finns där.

Hela Jag.

Har ni någon gång tittat er i spegeln och inte känt igen människan i spegelbilden?

Jag känner mig inte hemma här. Jag är så vilsen. Jag vet att jag bara är ett barn. Men jag är ett barn som är på väg att bli vuxen. Det känns ändå som jag borde känna mig mer hemma än såhär.

En dag ska jag bevisa. Bevisa att jag inte är dum. Bevisa att jag kan göra något bra. Jag ska få ut mina åsikter som ännu bara är tankar. Men jag kan inte formulera dem med ord. Så ni får vänta lite till.

Snälla. Visa mig vad kärlek är. Jag tror inte på att det är hemskt. Och om det nu är så hemskt så kan du väll låta mig uppleva det så jag kan bestämma om det är vackert eller hemskt. Av den kärlek jag upplevt i mitt snart sextonåriag liv. Så är kärlek det vackraste som finns. Jag tror på att någonting kan vara perfekt. Kalla mig optimist. Men jag kommer inte ändra mig förrän nån bevisat motsatsen.

Ja, för mig kan någon vara perfekt. Bristerna gör dig bara mer perfekt.

Varför är du så perfekt? Jag vet att ingen är perfekt. Men dina få brister gör dig bara mer perfekt i mina ögon. "Du vet inte hur han är". Jo, det vet jag. Han är bäst.

Det gör ont. För jag vet att ni pratar om mig. Jag undrar om ni skulle svara ärligt om jag frågade er. Skulle ni det? Kanske jag skulle prova.